Utanför min lägenhet i Göteborg växer två äppleträd 🍏🌳 Från vardagsrumsfönstret har jag de senaste veckorna kunnat bevittna hur äpplena dag för dag blivit allt större. Från att först titta fram som små gröna knoppiga embryon blev de tillslut fullt mogna röda äpplen – redo att äntligen plockas. Tänk vilken magisk process! 🍎✨
När jag betraktar äpplenas tillblivelse känner jag en vördnad inför det som får mogna långsamt. Det finns någonting vackert med allt som blir till genom en stilla och naturlig livscykel. Det finns något klokt och nästan insiktsfullt i det som inte går att förhasta utan som helt enkelt måste bida sin tid 🌿
Som den bokmal jag är påminner äpplena mig inte om de unga författarna som debuterade vid tidig ålder, utan istället om de som mognade lite senare i livet. Författare, vilka precis som ett höstäpple behövde tid för att bli redo innan deras röst var mogen nog att möta en läsekrets ✍️📚
Ett exempel är Moa Martinson. När hon debuterade med sin första roman, som faktiskt hette Kvinnor och äppelträd, hade hon hunnit bli 43 år. Vid köksbordet i sitt lilla torp i Sörmland hade hon skrivit om nätterna i årtionden, samtidigt som hon födde och uppfostrade 5 barn.
Ett annat exempel är författaren och den förre akademiledamoten Torgny Lindgren. Vid sidan av sitt yrke som folkskollärare skrev han både diktsamlingar och noveller i nästan 20 år. Dock var det först vid 44 års ålder som han slog igenom med romanen Ormens väg på hälleberget. Hans västerbottniska, karga berättarröst behövde säkerligen tid att utvecklas.
Jag känner en tacksamhet för uthålligheten och tålamodet de visade sig själva. Tänk om dessa författare inte haft tillit till processen och låtit sitt författarskap få tid att utvecklas? 🌱 Tänk vilken förlust, både för dem själva och för alla som läst deras böcker, som detta hade inneburit.
Kanske kräver det som tillslut framträder som något djupt och besjälat inifrån oss själva en långsam tillblivelsefas. Vi behöver tillåta vårt innersta att mogna med tillit och tålamod, samtidigt som vi bär ett öppet hjärta och älskar det vi gör. Det finns tusentals saker som kan snabbas på, men det besjälade och unika behöver få växa med varsamhet enligt sin egen rytm samtidigt som vi bidar vår tid 🌸.
Så när jag välkomnar september, bland hjortron, nypon och havtorn som också nu finns att plocka, gör jag det med tacksamhet inför allt som skrider långsamt fram. Allt det som inte blir färdigt direkt, utan som finner sin sötma med tiden. Precis som äpplena utanför mitt lägenhetsfönster – som så insiktsfullt undvek att skynda sig igenom sommaren för att nu, när tiden är inne, erbjuda sin friska och ljuvliga sötma tillbaka 🍎☀️.
Finns det något i ditt liv som du är glad att du gav ordentligt med tid, där du idag kan plocka frukterna? Dela gärna i en kommentar 💬.
Jag önskar dig en skön september 🧡🍂