När du berättar om minnen från ditt liv skriver du om händelser som utspelade sig i det förflutna. Detta innebär att du tidsmässigt för läsaren in i en dåtid. Exempelvis:
Jag greppade repet med båda händerna. Det sträva hampamaterialet
skavde mot mina handflator. Ovanför mig såg jag trädkojan. Jag
satte min ena fot mot den grova stammen och hasade mig uppåt. Mina
armar darrade en aning men blicken var stadigt fäst på repet.
Som läsare förstår man att detta är en berättelse som utspelar sig i dåtid genom att verben är böjda på ett särskilt sätt. Greppade, skavde, såg, satte, hasade och darrade indikerar att händelsen redan har inträffat. Dessutom var blicken fäst på repet (istället för är). Verbens böjning gör på detta sätt att läsaren uppfattar att händelserna utspelar sig i dåtid. Dåtid är också vad man kallar textens tempus. En annan benämning för dåtid är preteritum (förr benämnde man det även imperfekt – vilket är samma sak).
I självbiografiskt skrivande vill du alltid få läraren att uppleva det förflutna, eftersom du skriver om minnen som redan har ägt rum. Därför skrivs självbiografiska texter mestadels i dåtid.
Skillnaden mellan dåtid och nutid
För att visa skillnaden mellan en text skriven i dåtid och nutid kommer här ett exempel av samma text där verben har böjts på ett annat sätt. Verbens böjning gör att du som läsare uppfattar att texten utspelar sig i nutid. För tydlighetens skull är verben fetmarkerade i texten.
Jag greppar repet med båda händerna. Det sträva hampamaterialet skaver mot mina handflator. Ovanför mig ser jag trädkojan. Jag sätter min ena fot mot den grova stammen och hasar mig uppåt. Mina armar darrar en aning men blicken är stadigt fäst på repet.
Märker du skillnaden mot den förra texten? Greppade blir greppar, skavde blir skaver osv. Små skillnader som ändrar upplevelsen av tid för läsaren.
Vilket tempus passar en självbiografi?
För dig som börjar skriva om ditt liv rekommenderas att du konsekvent håller dig till tempus dåtid. Detta är det vanligaste sättet att berätta om minnen ur det förflutna. Det finns självbiografiska berättelser där författaren valt att skriva sin berättelse i nutid (presens), men det är mer ett undantag än en regel.
När du börjar skriva självbiografiskt kan det hända att du upptäcker att du ibland skriver i nutid – trots att du försöker skriva i dåtid. Detta är vanligt om du samtidigt lever dig starkt in i ett minne när du skriver. Det är då nästan som att du återupplever det förflutna – vilket lätt gör att du lättare skriver i nutid av misstag.
Om du upptäcker att du har blandat både nutid och dåtid är det enkelt att redigera texten i efterhand, så att verben blir böjda på rätt sätt. Oroa dig därför inte för mycket om tempuset blir rätt på första försöket. Försök istället att få igång ett flöde och väcka en berättarlust när du skriver självbiografiskt. Verb som av misstag böjts i nutid är något som du alltid kan fixa i efterhand.
Lycka till!